Pensionsåldern för personal inom brand- och räddningsväsende var länge 55 år. I början på 1990-talet beslöt man att avskaffa den yrkesbaserade pensionsåldern och att alla kommunalt anställda skulle omfattas av den allmänna pensionsåldern. Den som hade en anställning 1994 fick möjlighet att välja mellan en s.k. vägd pensionsålder eller den allmänna. Valde man den allmänna pensionsåldern fick man rätt att gå i individuell förtidspension vid 58 års ålder. Efter några år höjdes den till 60 år och nu är den 62 år. Många som valt det nya systemet kände sig lurade eftersom valet de gjort var oåterkalleligt.

Att pensionsåldern skulle höjas så drastiskt för räddningspersonal väckte farhågor om kommande problem med tanke på de höga krav som ställs på personalens fysiska och psykiska förmåga, samtidigt som ålderns inverkan på prestationerna gör sig gällande. Att farhågorna var berättigade har blivit mer och mer uppenbart desto fler som närmat sig eller överskridit 60-årsåldern och börjat få problem med att klara de fysiska testen för räddningsdykning. Testerna måste göras varje år, vilket skapar oro och stress bland personalen. Vad händer om man inte klarar testen?  Innebär det att man är helt förbrukad för räddningsverksamhet eller finns det möjlighet att ändå sköta vissa uppgifter?  Enligt de rekommendationer som Inrikesministeriets räddningsavdelning utfärdat skall en brandman, som inte klarat testet, ändå kunna delta i räddningsoperationer som ex.vis chaufförer. Tyvärr följs denna rekommendation inte inom alla räddningsområden. Istället har man börjat tala om att föra över dem till kommunernas övriga verksamhet, samtidigt som brandmannen ifråga fortfarande sitter inne med stora kunskaper i räddningsarbete, vilket borde tas till vara.

Efter att ha jobbat i 30-40 år som brandman och utsatt sig för de risker och faror som yrket medför så borde man ha rätt att gå i pension som brandman. Ett okvalificerat och lägre avlönat arbete i slutet av arbetskarriären kommer att betyda en sämre pension.

Allt eftersom räddningspersonalen blir äldre ökar även skadorna och sjukskrivningarna. Det har också visat sig att de årliga fysiskt krävande testen kan leda till skador, som försäkringsbolagen inte accepterar som arbetsrelaterade! Trots att de är obligatoriska och arbetstagaren därmed tvingad att utföra dem!

Om lagstiftarna anser att räddningspersonal skall kunna fungera i sin normala verksamhet fram till 63-68 års ålder är det upp till kommunerna som arbetsgivare att se till att arbetsförhållandena och arbetsuppgifterna är sådana att detta i praktiken är möjligt. När hälsan inte längre medger detta och insatt rehabilitering inte ger resultat skall arbetstagaren i fråga ha rätt att gå i pension/sjukpension, som brandman.

 Med hänvisning till ovanstående föreslår Jakobstads Svenska Arbetarförening

-att FSD:s styrelse och riksdagsman får i uppgift att via kommunernas intresseorganisation   Kommunförbundet verka för att arbetsuppgifterna inom räddningsväsendet anpassas till  arbetsförmågan eller att ifall detta inte är möjligt verka för att pensionsåldern för räddningspersonal fås på en sådan bog att räddningspersonalen har en realistisk möjlighet att kvarstå i räddningsverksamhet fram till sin pensionering, samt att se till att räddningspersonalen har ett fullgott försäkringsskydd för skador som kan uppstå  i arbetet eller vid de obligatoriska fysiska testen.

Ulrika Rönnback, ordförande                Christina Helsing, sekreterare